I veckan så kom äntligen det slutgiltiga beslutet om kårernas framtid. Riksdagen röstade för ett borttagande av kårobligatoriet, och så var det bra med den saken. Nu har Kårsverige ett år på sig att ställa om. Jag tror att det kan bli några tuffa år för kårerna och att man tvingas att tänka om. Däremot är jag ingalunda orolig för att de inte ska lyckas på sikt. Jag är övertygad om att kårerna kan uppnå samma anslutningsgrad som svensk fackföreningsrörelse. Sverige ligger i världstoppen vad beträffar fackligtanslutna. 71 procent av befolkningen väljer att ansluta sig fackligt, (innan höjningen av a-kasseavgiften var siffran 80 procent). Sacofederationen var dessutom 2008 den paraplyorganisation i fackförenings Sverige som växte mest. Och Sacos medlemmar är samma medlemmar som en gång varit anslutna till en kår.
Förvisso har yrkesverksamma en högre lön än studenter MEN yrkesverksamma har också en medlemsavgift som är betydligt högre än vad det kostar att vara ansluten till en studentkår. Ett fackligt medlemskap kostar, beroende på förbund, mellan 200-400 kronor per månad (a-kassan inte inkluderad). Det blir en årskostnad från 2400 kronor och uppåt. I de kårer jag varit medlem under min studietid har jag betala mellan 240-300 kronor per termin. En årskostnad på högst 600 kronor. Dessutom lovar staten ett bidrag till kårerna om 105:-/student. Något som inte finns på fackföreningsavgiften, sedan regeringsskiftet 2006 är nämligen inte längre fackföreningsavgiften avdragsgill.
Visst kommer det att bli kämpigt ett tag, men jag ser optimistiskt på Kårsveriges framtid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar