I fronten för jämlikhet

”Genom den här examen lovar vi att ägna vårt yrkesliv åt att se samhällets allra mest utsatta personer. Vi lovar att göra det vi kan, inom ramen för vår kunskap som socionomer, för att försöka göra samhället lite bättre för de människor som av olika skäl har det svårt”

Citatet är från ett tal som en studiekamrat och jag höll på vår examensceremoni den 19 januari. Då firade vi tillsammans med våra kurskamrater att vi blivit socionomer. Att examineras till socionom innebär att vi lovar att ägna vårt yrkesliv åt att försöka bidra till att skapa jämlikhet.
Socionomerna finns i många olika delar av samhället. En del arbetar strategiskt och strukturellt, andra arbetar med individen i fokus. Oavsett var vi nyligen utexaminerade hamnar i yrkeslivet har vi ett gemensamt mål med vårt arbete: en ökad social välfärd.

Under utbildningens gång har vi otaliga gånger hört en stående kommentar: ”det är ju inte för pengarnas skull ni har valt att läsa till socionomer”. Om det är vi rörande överens. Vi vet att lönen i yrket inte ligger mycket högre än den vi hade innan studierna.

Frågan jag ställer mig är: Vad kan egentligen vara viktigare i samhället än att skapa social jämlikhet och rättvisa? Jag har svårt att se något. Därför är det oerhört viktigt att de yrkesgrupper som finns i välfärdens frontlinje värderas därefter. Att höja statusen på socionomyrket är ett måste. Status och lön hänger ihop och om vi fortsatt vill ha en kvalificerad, engagerad och kunnig socialarbetarkår måste vi se till att lönen och statusen höjs.

Engagemanget efter examen räcker långt. Motivationen för det sociala arbetet och glädjen i att få börja praktisera efter 3,5 års studier överträffar naturligtvis just nu allt annat. Statusen och lönen var uppenbarligen grunden för vårt yrkesval. Men risken finns att många socionomer så småningom söker sig till andra yrken. Då går värdefull kompetens förlorad, och kommande studenter bortprioriterar socionomutbildningarna.

Johanna Pettersson