Den 1 juli sker det. Det såkallade kårobligatoriet avskaffas. I korthet innebar obligatoriet att samtliga studenter vid det lärosäte de läste var skyldiga att vara medlemmar i den Studentkår de tillhörde. Studentkåren hade rätt att ta ut medlemsavgift av medlemmarna, alltså en form av taxering. Studenkårernas funktion har i regel varit utbildningsbevakning, ombudsmannaliknande funktion för att hjälpa studenter i knipa mot lärosäten, mångfaldsarbete, rättssäkerhetsbevakning samt politiskt påverkansarbete. Studentkårerna har också varit det organ som tillsatt studentrepresentanter i nämnderna vid lärosätet. Därutöver har ett antal kårer även bedrivit studiesocial verksamhet i form av egna pubar men även genom studiesociala aktiviteter.
Eftersom det var en skyldighet att vara medlem i en Studentkår, innebar detta ett brott mot den negativa föreningsfriheten. I korthet är innebörden det motsatta mot föreningsfrihet, alltså att man är tvingad att vara med i en förening. Europadomstolen har prövat frågan och fann förvånande då att obligatoriet var i enlighet med Europakonventionens 11 artikel om föreningsfrihet. "I ett mål om det s.k. kårobligatoriet vid svenska universitet har Europakommissionen ansett att artikel 11 saknar tillämpning på en studentkår vid ett svensk universitet, eftersom upprättandet av en studentkår är ett sätt att organisera studenternas medverkan i universitetets förvaltning och universitetet är en offentlig institution."
Men trots Europadomstolens yttrande har det funnits en tydlig majoritet för obligatoriets avskaffande. Som fd vice kårordförande vid Studentkåren i Växjö känns beslutet tungt men rätt. Det är svårt att förklara att en sammanslutning måste ha tvingande medlemskap; var finns då legitimiteten i organisationen och förankringen hos medlemmarna? Problem uppstår dock nu när kårerna kommer att få statliga bidrag för sin verksamhet. För det första är bidraget alltför litet. För det andra riskerar de att hamna i knäet på lärosätena, vilket Expressen Kultur synliggör: det "är mycket svårt att (i en demokrati) föreställa sig att arbetsgivare skulle få "godkänna" fackföreningar och deras verksamhet. Men det är vad som framöver gäller för studentkårerna, det är universitetsledningen som avgör vad som är en "legitim" studentkår, ett godkännande som omprövas vart tredje år." Samma artikel tar också upp den tredje stora risken: att kårerna kommer att behöva ägna all sin tid åt marknadsföring istället för de centrala delarna som utbildningsbevakning.
Även om kritiken mot avskaffandet är välförtjänt och det naturligtvis är mycket olyckligt att resurser inte är tillräckligt avsatta finns det ändå en principell poäng med att ta bort obligatoriet. I ländgen har studentkårerna mycket legitimitet att vinna grundat på ett frivilligt engagemang. Regeringen bör noga följa frågan och givetvis höja bidraget i de fall de behövs vilket borde gjorts tillräckligt från början. Regeringen borde även ändra beroendeförhållandet till lärosäten från kårerna eftersom autonomin är helt avgörande. Som i citatet ovan kan man själva fundera på vad innebörden vore om fackförbunden fick tillstånd att verka av arbetsgivarna, alltså motparten. Det är ironiskt att en "frihetsreform" innebär en sådan tydlig styrning.
*
I denna reform ställs frågan om nationell studentpolitik på sin spets. Idag finns SFS - Sveriges förenade studentkårer - som är ett samlingsorgan för studentkårerna i Sverige, frivilligt att vara med i. Samtidigt finns Saco Studentråd som är ett samlingsorgan för studensektionerna som finns inom i princip samtliga fackförbund inom Saco. SFS har av tradition varit den röst som talat tyngst. Men under hösten och våren har Saco Studentråd skjutit fram sina positioner, vilket bland annat blev tydligt då Saco Studentråd debatterade med högskole- och forskningsminister Tobias Krantz i SVT:s Gomorron Sverige och SFS upprört skickade ett brev till ministern om detta. Ministern skrev sedermera om brevet på Politikerbloggen. Att Saco Studentråd inte skulle vara en "relevant motdebattör" är naturligtvis trams, men skall rimligen ses i ljuset av att det stundar tuffa tider för kårerna.
Eftersom det nu finns en större frihet i att starta studentsammanslutningar vid högskolorna är dammluckorna öppna. Skulle programföreningar eller för den delen sektioner inom Saco Studentråd vilja söka om motsvarigheten till kårstatus är det fritt fram. I Akademikerförbundet SSR:s nyligen beslutade åsiktsprogram står det att Saco:s studentsektioner ska ges möjlighet att organisera studenter på lärosäten. Det är möjligen en kontroversiell skrivning men inte desto mindre viktigt. Möjligheten måste finnas för öppningar för bästa representation av studenterna. Samtidigt betyder inte att det skall finnas en möjlighet en motsats till nuvarande läge. Studentkårerna sitter redan på oerhört mycket kunskap, och oavsett vilka rykten som florerar om att det bara är kompisklubbar som dricker champagne så vet jag från min tid att de allra flestar jobbat stenhårt för att förbättra för studenterna. Och även om organiseringsmöjligheterna bör finnas tror jag mycket att samverkan både på lokal och nationell nivå gynnar båda parter.
SFS och Saco Studentråd driver delvis identitiska frågor men delvis olika då Saco Studentråd även ser till vilka utbildningar medlemmarna i studentsektionerna läser. Då kan det exempelvis för dessa specifika frågor finnas eget arbete och samverkan i andra. Och att Saco Studentråd äntligen tar lite plats och syns i debatten kan knappast vara dåligt.
En sak är dock säker: studentkårer/studentsammanslutningar måste finnas. Högskolor/universitet bryter konstant och konsekvent mot lagen och om inte detta uppmärksammas hela tiden av aktiva studenter kommer det att fortgå.
/Nils Jobring
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar